Gemenskap 14

Vid en ytlig betraktelse skulle man kunna förmoda, att en sammanblandning av ideal och verklighet, av själsligt och andligt ligger närmast till hands, där en gemenskap är så att säga flerskiktad till sin struktur, där alltså det själsliga har a priori central betydelse för att gemenskapen överhuvud skall komma till stånd, såsom i äktenskapet, familjen, vänskapen, och där det andliga då kommer som en sorts tillsats till allt detta kroppsligt-själsliga.

I så fall borde egentligen faran för en förväxling av de båda sfärerna huvudsakligen finnas i sådana gemenskapsbildningar, medan denna risk borde vara praktiskt taget obefintlig i en gemenskap av rent religiös karaktär. Men sådana föreställningar är utsatta för en svår synvilla. I själva verket förhåller det sig precis omvänt.

Ett äktenskap, en familj eller vänskap känner mycket väl gränserna för sina gemenskapsbildande krafter; under normala förhållanden vet man utmärkt var det själsliga slutar och det andliga tar vid. Man är på det klara med motsatsen mellan kroppsligt-själsligt och andligt. Men omvänt: just där en gemenskap med rent andlig prägel konstitueras ligger faran på lur för att hela den själsliga faktorn blandas in och spelar med. En rent andlig gemenskap är inte bara farlig, den är en alltigenom abnorm företeelse.

En alldeles särskild vaksamhet är av nöden, när inte vardagslivet med alla dess sakliga och naturliga anspråk på den arbetande människan får utgöra jordmånen för den andliga gemenskapen. Erfarenheten visar att det själsliga momentet allra lättast sväller ut just i samvaron under korta avkopplingstider. Intet är lättare än att riva upp ett känslosvall av gemenskap under några sysslolösa dagar tillsammans, och intet kan vara mer ödesdigert för den sunda, nyktra, broderliga livsgemenskapen i vardagen.

Varje kristen har väl någon gång i sitt liv upplevat saligheten i äkta kristen gemenskap. Men sådana erfarenheter förblir i denna tillvaro en nådeskänk utöver det kristna samlivets dagliga bröd. Vi kan inte göra anspråk på dem, och vi lever inte tillsammans med andra kristna för dylika erfarenheters skull. Det är en fast och viss tro på ett kristet broderskap, som håller oss samman, inte upplevelsen därav. Det gör oss glada och ger oss salighet, att Gud bryr sig om oss alla och vill fortsätta att göra det, detta håller vi fast i tron som Guds största gåva, men det gör oss också redo att avstå från alla upplevelser, om Gud till en tid låter oss sakna sådant. Vi är förbundna genom tron, inte genom erfarenheten.

Dietrich Bonhoeffer
Liv i gemenskap