Nattvarden leder till korset

1 Korintierbrevet 11:27-33
Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod.
Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren.
Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.
Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade.
Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda.
Men när vi döms fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen.
Därför, mina bröder, när ni samlas för att äta, så vänta på varandra.

Psaltaren 32:5 Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: "Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN." Då förlät du mig min syndaskuld.

Kan det vara så att det ovärdiga sättet, som nämns i 1 kor v.27, är att inte döma sig själv?
Om vi söker att urskilja Herrens del och vår egen del i nattvardens mysterium, undviker vi då inte slentrian och öppnar oss för Herrens innerliga närhet. Herren vill ju hålla oss vakna och alerta.
Vad rymmer väntan i 1 Korintierbrevet 11:33?

Vi kan ana att vi kommer till en punkt då vi inser att våra behov är långt utöver vad vi kan mäkta med. "Vi kastar oss på Herren" och måste ha tag i Honom och Hans liv. Nattvarden är inte vilken måltid som helst, och ingenting som en gemenskap vilken som helst kan ”göra” bara för att det ska ”göras”.

Många gånger har jag varit med om att ta nattvard med människor i kyrkor, utan att det betyder något alls. Det finns ingen bäraktig gemenskap, ingen bestående förståelse för vad Herren gjort eller sammanhållning mellan de som deltar i mysteriet. Alla går sin egen väg och gör vad de vill, för att nästa samling ta en ny kopp och en ny brödbit. Beteendet blir automatiserat och Guds välbehag lämnar sammanhanget i det att människorna har lämnat Guds ansikte i sin självtillräcklighet. Låt oss vara sanna och uppriktiga - vi riskerar alla att gå vår egen väg. Därför måste vi ropa till Herren om nåd att få förbli följsamma och ödmjuka.

Det är oerhört det vår Mästare har gjort och gör. Han dukar upp bordet gång på gång och vi bjuds att komma nära Honom och varandra. Men det är tillsynes kostsamt för oss, eftersom det är förenat med obehag att se blodet och inse sin egen skuld.
Vi kan antingen stänga dörren för Herren eller välja att låta rannsakan nå ner till djupet av vår varelse, där vi ska inse att vi inte klarar oss utan Herren. I förhållande till vad Han har gjort för oss är detta inte dyrt.



Johannes